Prolog
Röster sorlade, solen strålade, drycker porlade. Tre rätt för en gourmet tur när sommarens tälttur står för grinden. Åland blev det unisona svaret på frågan vart, som jag ställde till Christian och Bosse på en soldränkt veranda på Grinda.
I år har vi 8 dagar att spela på, -08 när det senast begav sig använde vi 13, så det skulle kunna gå om vi skippar start/mål i stan, kärar Åland, bortser från risken för inblåsning och öppnar upp för långa dagsetapper. Ett klart vinnande koncept.
Och då Charlottes och min tur i skärgårdshavet av olika anledningar inte gick i lås i år så är ju ett varv runt Åland med två Ålandshav överfarter ett helt OK alternativ. Så jag är definitivt för.
Fredag 13/7
Vi är sex förväntansfulla som träffas fram på eftermiddagen i Ladan för att packa utrustning, mat och kajaker.
När allt är redo för att fylla tomrummet i släp och bilar så kollar Magnus prognoser och det bollas strategier, om och om igen. Alternativen stöts och blöts, vrids och vänds, men det vill sig inte.
Till slut nås enighet om att Ålandshav inte kan korsas under Lördagsdygnet på grund av den relativt friska vinden i alla prognoser och därför kan vi likaväl återsamlas i morgon bitti i Ladan för avfärd mot startpunkten Singö och ett medsols varv runt Åland.
Sagt och gjort. Hem och krama kudden.
Lördag 14/7
Kliver upp, petar i mig frukost och lämnar lägenheten i strålande sol för att hoppa på pendeln och möta Maria vid pendeltågsstationen i Sumpan. Det enda jag tar med mig när jag lämnar lägenheten för en veckas paddling är en skaljacka. Har jag inte glömt något? Nej, tror faktiskt inte det. Allt det andra tog jag till Ladan igår, det gjorde jag väl?
Vi fyller släp och bilar med alla prylar för att sedan ratta in E18 norrut. Vi placerar Bosses bil som en potentiell flyktbil strax innanför Kapellskär, naturlig slutpunkt efter den södra överfarten. Resterande två bilar med släp får Singö som slutdestination, vår startpunkt för den norra överfarten.
När vi passerar sista bron ser vi hur det öppna vattnet till höger är fyllt av vita skumkammar, så prognosen håller vad den lovade. Nu är det bara att hoppas att vinden öppnar ett fönster åt oss så vi får möjlighet att lämna Roslagskusten för vår första överfart.
Väl framme vid Singö camping upptäcker vi att vi har en logistik nöt att knäcka p.g.a det berömda utrymmet mellan stolarna, där undertecknad spelade en inte oväsentlig roll. Men vi löser det också, några av oss fick helt enkelt se lite mer av det vackra landskapet denna sommardag.
Tiden hinner bli en bra bit in på eftermiddagen innan vi har fyllt kajakerna med det som krävs för att slå en ring kring Åland. Vi hjälps åt med att lyfta i de tunga pjäserna eftersom stranden är väldigt långgrund. När vi lyfter den första och går ut i vattnet märker Bosse och jag som går först att den här delen av stranden har en väldigt mjuk botten, då sanden snabbt blir till lera. För ett ögonblick sitter våra fötter som gjutna, men släpper till slut. Fast utan ena dojan som jag tror är förlorad för gott, men mirakulöst så hittar jag den igen i geggan.
Strax sitter vi i kajakerna och börjar bli redo för avgång, då ett par grytgubbar (läs motorbåtsåkare) knallar ut på den långa bryggan vid vår sida. "Ska ni ut och paddla nu? Det blåser ju isbjörnar där ute!" "Jepp", svarar vi. "Har ni ingen motor på dom där?" "Nej, det fanns inte som tillval till den här modellen."
Vi väljer att ta spåret på insidan av Singö på vår väg mot en klassisk pole position för en attack mot Märket, Stor-Roten.
Vinden knuffar på bra i början men avtar sedan, eller har vi bara fått lä bakom Singö. Samtidigt mulnar det på.
När det är dags att lämna Singös skugga tar vi höjd för avdrift och för att undvika att det ska bli för slaskigt, men vinden har verkligen mojnat.
Med vind och vågor snett i ryggen är vi snart framme för att börja leta landningsplats. Magnus och jag minns inte riktigt var vi knoppade -08, men minns att det tog ett tag innan vi hittade något sist. Nu går det fortare, men blir också något sämre, fast vi kommer ändå inte att stanna länge.
Efter en rivig rengöring i det kyliga vattnet ringer Magnus jourhavande präst, förlåt metrolog, i Norrköping. För det gäller att hitta ett tillräckligt stort tidsmässigt fönster med max 5 m/s för att hinna nå Märket. Efter en stunds velande verkar det mest troliga vara att fönstret kommer infinna sig från midnatt och fram till i morgon bitti.
Det mest optimala, med hänsyn bara taget till vinden, vore att vi lättade vid midnatt, men eftersom det är sent och vi inte har ätit middag än så skulle det innebära att vi i princip inte skulle få sova alls. Vi enas istället om att smälla i oss Real till middag, förbereda frukost till i morgon, krypa in i tälten, sova några timmar och kliva upp 03:00 för att kolla läget.
I öster blinkar Understen inbjudande.
Söndag 15/7
När larmet går några timmar senare kan jag inte påstå att det spritter i vare sig kropp eller knopp. Magnus ligger och kollar prognoser ett tag, innan Christian kommer och kollar om ledartältet har försovit sig. Väl ute ur tältet ger en okulärbesiktning vid handen att vinden har lättat ur och att det är läge att sticka ut på Ålands hav.
Efter en snabb frukost packar vi ihop oss och 04:30 är det dags för sjösättning. Det är mulet och riktigt dålig sikt, men det är uppehåll. Eller var det en regndroppe jag just kände på kinden? Lagom när vi kommit i kajakerna har dropparna samlat ihop sig till det som kan börja kallas regn och vi samlar ihop oss för att ta sikte på sista Svenska utposten, Understen.
Understen med sina tinnar och torn, d.v.s två fyrar och ett övervakningstorn, skickar ut sina strålar av upplysning om att här är jag genom det tilltagande regnet.
Nu märker vi att allt inte är som det ska med Lena. Kajaken gör henne illa akterut och krafterna finns inte riktigt där. Hon tar, efter samråd med Magnus, beslutet att fortsätta.
Vi kastar oss ut i det grå i lätt och sned motvind med 75 grader på kompasserna. En kurs Magnus och jag tog ut i går kväll och ställde in på våra kompassringarna för att minnas.
Framför oss lösgör sig ett fraktfartyg ur de regngrå slöjorna, det stävar mot söder. Bortom våra stävar väntar sjöfartens egen pulsåder som här har en bredd på 3,5 km där den tvingas in mellan Oldbergsgrund och Märketskallen på sin nord-sydliga passage mellan Sverige och Åland. I dålig sikt ska vi nu korsa den utan att hamna i vägen för brusande bogvågor framtvingade av frustande fartygs dieslar och ivriga propellrar.
Vi paddlar nu i bredd och mina ögon sveper kontinuerligt av horisonten, eller rättare regndiset som omger oss, där regnet tvättar ur alla färger. Så småningom ser vi Märketskallens fyr som en mörkgrå skugga snett upp åt vänster, och till slut har vi den norr och väster om oss vilket innebär att vi passerat farleden.
I den skvalpiga sjön är det svårt att hålla kursen när vi ligger i bredd så vi övergår till att paddla mer på rad. Efter en stund siktar vi något på 60 grader, är det ett fartyg? Nej, det borde det inte vara i den riktningen. Kan det vara Märket? Känner plötsligt igen diskussionen från överfarten -08 och inser att det helt enkelt är Märket och inget annat. Fast Märket borde inte vara i den riktningen. Troligen har en kombination av missvisning och avdrift skapad av den sneda motvinden fört oss lite för långt söderut.
Vi tar sikte på vårt mål och får nu vinden rakt emot oss, regnet tilltar i styrka liksom vinden. Det går segt nu, Lenas klister i armarna har börjat härda så vinden får inte öka mycket mer. Jag lägger mig sist för jag vet hur tröttande det kan vara att hela tiden bara se alla andras ryggar, och att även den tröttaste kan få ny energi av att inte ligga sist. Nu regnar det rejält, en riktig rotblöta om man varit på land, och då öppnar någon kranen lite till. Strålarna studsar på vattenytan.
Som vanligt när man paddlar mot något som ligger långt bort händer ingenting under lång tid men plötsligt är man framme. Det så kallade Lidingöbrosyndromet.
Samtidigt som vi närmar oss Märket kommer en kajak från den finska sidan och tar sig i land precis före oss. Vad är sannolikheten för det? När vi glider in ibland bränningarna står en man i regnställ och hälsar oss välkomna.
Han erbjuder oss att få byta om under tak och komma in i köket och äta vår lunch. Han verkar bossa över de medlemmar av finska fyrsällskapet som just nu är ute och gör sin vecka på Märket för att hålla liv i detta gamla sjömärke. Det som ryssarna byggde 1885 på skäret som ligger på gränsen mellan Sverige och Finland. Fyren råkade ursprungligen byggas på den svenska sidan, d.v.s. ryssarna invaderade en bit av vårt fosterland, men 1985, alltså 100 år senare, drog man om gränsen så att fyren hamnade i Finland som tänkt.
I solens frånvaro strålar Christian som en, hans mål med turen är uppnått: Att få sätta fötterna på Märket.
När vi kommit i land gör jag ett tafatt försök att torka av sitsen innan jag ska sätta på sittbrunnskapellet, det regnar kraftigt nu. Precis då tilltar regnet ytterligare i intensitet och blir hysteriskt, jag slänger en blick mot Magnus som står hukad över sin kajak, våra ögon möts och vi börjar skratta.
Vi söker oss in under tak i en förrådsbyggnad där bland annat virke förvaras. Det är skönt att få av sig allt det blöta och få på sig torra kläder, snart har vi draperat hela innanmätet med paddelkläder på klassiskt maner. Vi tar med vår lunch och tar oss över till fyrbyggnaden och köket där den precis avslutade frukosten ännu står framdukad.
Det visar sig att paddlaren som kom in just före oss också är svensk och har paddlat från Luleå, följt den finska kusten ner och nu är på väg över till Sverige och Roslagen för att transportera hem kajaken med bil.
Efter lunch kollas prognoserna för att avgöra om vi måste lämna Märket omgående eller om vi kan stanna till i eftermiddag. Då vinden skall vara beskedlig resten av dagen bestämmer vi oss för att stanna så att de som behöver ska få några timmars sömn. Framförallt med hopp om att Lena skall återfå sina krafter så hon slipper bryta här på gränsen till Finland. Vi börjar vår vistelse med att shoppa loss i fyrshopen, efter detta väljer Magnus, Maria och Lena att inta horisontal läge. Maria och Lena i ett av fyrvaktarens gamla sovrum och Magnus i förrådet.
Christian, Bosse och jag är mer rastlösa och bestämmer oss för att nappa på erbjudandet om en guidad tur. Inte den mest faktaspäckade guidning jag varit på, men pengarna går i alla fall till ett gott ändamål. Och vi får komma upp och beundra utsikten från fyrtornet där vi kan konstatera att det nu har slutat regna.
En annan höjdpunkt är när vi tittar på fyrvaktarens sommarrum som i princip skall vara orört sedan tidigt 1900-tal och Christian helt lugnt säger "Jaha, de hade TV redan då", och pekar på en svartvit modell som står mot ytterväggen.
Efter detta går jag på lite skärsightseeing på egen hand tills tröttheten slår klorna i mig. Och jag börjar söka efter en plats med lä att räta ut mig på, det visar sig att Christian har hittat den bästa hällen och snart har han sällskap av både Bosse och mig. Jag lägger mig ner och glider in i gränslandet mellan vakenhet och sömn, för att snart passera gränsen.
Efter en oklar tidsrymd börjar viss aktivitet utbryta. Till allas glädje har sömnen fått Lena att återuppstå med förnyade krafter och vi bestämmer oss för att ta hoppilandkäket innan vi ger oss iväg.
Regnskurar drar nu fram runt omkring oss och vi undrar hur länge vi ska klara oss, till slut sätter regnstänk stopp för måltiden och vi drar oss undan till förrådsbyggnaden för att byta om. Men regnet tilltar nu i styrka och det fullständigt vräker ner, kaskader av vatten skjuts ut ur alla stuprör, så vi vilar lite på hanen och bestämmer oss för att vänta ut det. Vi väntar och väntar och till sist ger det med sig och vi ger oss av.
Vi paddlar ut i det grå diset med siktet fortsatt inställt på 75 grader för att nå Åland.
Efter en meditativ paddling börjar vi skymta en fyr eller dylikt föröver, det visar sig vara just båken på Högskär som vi spanat efter. När vi kommer närmare ser man hur stor den är, den liknar en stor faluröd vingklippt väderkvarn.
Sen trasslar vi runt en stund i jakt på tältplats innan vi glider in i en lagun och slår ner våra bopålar.
Badet blir en dragig och blåsig historia med svinkallt vatten, kycklinghuden firar nya triumfer, men som vanligt är det oerhört skönt när man slutar.
Klockan är nu rätt mycket och regnet hänger minst sagt i luften så Magnus är inne på att skippa middagen, bara köra Real och sen sova. Men vi röstar ner honom. Eftersom jag har middagsansvaret börjar jag värma mat. Det regnar så vi står nu runt köken och väntar på att maten skall bli klar, känns inte lockande att sätta sig ner. Men lagom när maten är ätklar så slutar det regna och vi kan dinera på ett mer civiliserat sätt.
Mådag 16/7
Vaknar upp till svag vind och solglimtar bland hotande regnmoln. Prognosen för dagen är NV 7-11 m/s inte helt optimalt för att svänga runt Ålands nordvästra hörn. För efter hörnet är det väldigt oskyddat för alla vindriktningar på nord, något vi fick erfara på Ålands turen -08 med sladdande långtradare i rumpan.
Magnus funderar över alternativ för turen och undrar om vi har några funderingar. Bosse svarar kort och koncist: "Runt Åland", ingen protesterar. Eftersom det är ont om naturliga lunchstopp så planerar vi för en dag utan stopp i land och fyller våra nätpåsar till bristningsgränsen med smörgåsar och snacks.
Vi börjar med att sikta in oss på en konservativ inre väg upp mot hörnet, där inga alternativ längre finns. Vi märker dock snart att verkligheten är långt ifrån 7-11 m/s så vi byter spår och går utanför alltihop upp mot hörnet.
Bakom oss hotar regntunga skyar, men de drar snett in mot land och lämnar bara några lätta regn stänk på oss.
När det är dags att runda hörnet tätnar molnigheten och vi tar en snabb kisspaus i land, en fot i berget, en i kajaken, innan vi matar på österut. Pausen får mig att börja frysa så det blir jacka på, men snart ska värmen återkomma.
I början är jag lite besviken på den uteblivna vinden, hade sett fram mot lite grym surf. Men så småningom börjar det hända saker, om man sick-sackar öppnar möjligheterna till surf upp sig och jackan kan också öppnas upp för att slutligen återföras till akterdäcket.
När vi viker mer söderut blir möjligheterna till surf ännu bättre, om man bara orkar haka på vågorna. Det är en härligt brutal känsla att få upp en fullpackad Offshore i surf, den bara brakar iväg ner för vågens framkant med vattnet sprutande runt fören. Har man tur kollapsar vågen framför så man kan styra igenom den och sedan använda farten för att haka på vågen när den reser sig igen, så att man får surf på surf. Snart är dock orken ett minne blott, men det var kul så länge det varade.
Nu är det dags att börja tänka på refrängen och letandet efter tältplats tar vid. Några fina platser faller på att nya hus växt upp som inte finns på våra kartor. Men vi hittar till slut en fin vik med berghällar röda av kvällssol.
Kvällens bad blir i lä och sol, nästan behagligt. Därefter hoppiland käk med en nyhet, chevré på tub, med succé ingrediensen naturlig getarom. Detta sätter fart på fantasin, hur framställs denna komponent och vilken del av geten är det man använder. Spekulationerna går höga i kvällssolen.
Under middagen visar sig nackdelen med stället: mygg, mygg, mygg.
Tisdag 17/7
Vaknar upp till sinnebilden av en sommarmorgon, sol, varmt och svag vind.
I lätt medvind paddlar vi i ett solfönster under förmiddagen. Regnskurar drar fram i alla väderstreck och färgar himlen blygrå, men över oss är den klarblå.
Vi paddlar ju en innercirkel runt Åland så känslan blir lite som att paddla i Hälsingland när man tittar åt höger och ser de blågröna skogstäckta höjderna.
När det drar ihop sig till lunchpaus ser det ut som att vi inte ska klara oss från regn längre, men det blir bara några lätta stänk.
Under lunchen grillar solen på rejält och huden börjar svida lite här och där. Så efter lunch blir det långärmat för mig trots värmen.
I dag måste vi planera för att fylla på färskvatten. Ett alternativ är att göra det vid färjelägret på utsidan av Lumparland, som vi gjorde -08. Ett annat alternativ är att göra det i Mariehamn vilket innebär korsande av Lumparn. Mariehamns alternativet är en lite genare väg vilket vi kan behöva eftersom vi inte har några tidsmarginaler att spela med.
Det som slutligen fäller avgörandet är när Lena säger att hon stannat och bunkrat vatten på campingen vid Mariehamn en gång och att de sedan åt pommes frites. Det avgör saken. Fast Bosse är lite missnöjd över vägvalet, och jag förstår honom för -08 dissade jag Lumparn hårt, men nu talar tiden för.
Lumparn ligger lugn och eftermiddagssolen gassar på. Vi är lite osäkra på kursen för att ta oss ner till Mariehamn, kartorna vi har saknar pålitliga väderstrecks indikationer. Men så småningom får vi syn på vindkraftverk i fjärran, som även finns med på kartan, och inser att det är dom vi bör sikta på.
När vi når sydvästra änden av Lumparn är det dags att börja leta tältplats, det lär vara sista chansen innan Mariehamn. Bebyggelsen kommer sen att öka och vi vill inte riskera att hamna på campingen.
Vi närmar oss den första tänkbara ön, men det ser ut som att det ligger ett hus mitt på. Eller? Till slut sticker jag ut hakan och säger att det inte är något hus utan en skylt, en typisk varning för kabel i vattnet skylt. När vi kommer närmare så visar det sig att jag överraskande nog hade rätt, jag blev nog mest paff.
Vi paddlar runt udden på ön, den skulle kunna fungera som landningsplats, men Magnus vill kolla lite längre in. Men det visar sig vara ett vasshål så vi enas om att ta udden eftersom sannolikheten för att hitta något bättre är högst osannolik. Hoppilandkäket intas i solen.
Magnus och jag har tagit det där med att hitta knöliga tältplatser till nya höjder, de nya liggunderlagen sväljer ju det mesta, men här kanske vi tar det ett steg för långt. I alla fall vad det gäller lutningen. Men bra tältplatser är i ärlighetens namn inte öns styrkor, vi har en alternativ plats som är slät men med risken att man kommer vakna med vattensäng om någon båt kör förbi under natten.
Badet är underbart, varmt både i vattnet och på land. För vissa ligger rakning på programmet, kan det vara så att några tänkt sig en sväng till Mariehamn i kväll? Men nej, istället blir det middag med tillhörande efterdyningar i gnistrande kvällssol.
Onsdag 18/7
Även denna dag ser ut att bjuda på fint sommarväder.
Växlande SV vind på 1-4 m/s står på programmet, vilket passar perfekt för att sikta mot Lågskär idag och den första etappen av den södra överfarten. Men först ska vi bunkra vatten, och framförallt äta pommes frites. Vi tar oss in mot Mariehamn via bakdörren och tar oss i land vid campingens sandstrand.
Efter att vi fyllt vatten är det äntligen dags för friterad potatis. Magnus som stannar för att vakta kajakerna ger oss följande förhållningsorder: "Köp det största, annars är det igen idé!". Det blir hamburgarmeny för hela slanten. Lena frågar tjejen i kassan om man kan få extra stora portioner pommes frites. Hon svarar "Nå di är nog ganska stora!" Punkt slut.
Frukostbrödet var på upphällningen så vi köpte semlor, obredda och utan pålägg, d.v.s frallor. Hamburgarlunchen intas nere på stranden. Lika lockande som det var med pommes frites lika skönt är det att lämna denna husvagns värld och ge sig ut mot havet igen. Vi snirklar oss ut mot Nyhamn i ökande och bitvis lite gnetig motvind.
Innan vi tar skuttet över till Lågskär stannar vi för hoppiland och kajaksnacks paus i land. Här provar jag en ny klubb skill, landa jättekissnödig men se helt oberörd ut. När man äntligen får lätta på blåsan angrips man av aggressiva myror. Myrorna får oss att välja en vattennära plats för pausen.
När horisonten öppnar upp sig för skuttet över till Lågskär ser vi Lågskär som ett svagt tuschstreck där ute. I avtagande vind ger vi oss ut, i början kommer en och annan lufsare och försöker hälsa på i sittbrunnen, men snart har det lugnat sig.
Efter en stund avtecknar sig tre svaga streck precis till höger om Lågskärs fyr, men där finns väl inget? När vi kommer närmare ser vi att det är ett tremastat skepp som ligger för ankar.
Först tar vi oss in i första viken med tältplats i gräs. Jag frågar Magnus om vi inte ska ta samma tältplats som -08, den hade ju jättefina hällar och ett vackert läge. Det visar sig att han har glömt den. Jag tror att jag hittar dit, vilket jag också gör, så det blir favorit i repris. Och det är en vansinnigt vacker plats, med en labyrint av låga böljande hällar i kringelikrokar med vatten speglar där emellan. Bästa badet hittills.
Till middagen börjar mörkret falla och vi blir anfallna av mygg. Vi gör en omgruppering i ett försök att komma undan, men de hittar oss igen ganska snabbt. En förklaring till att de hittar oss så snabbt igen får man när man tittar på våra mössor, de är fulla av mygg. När solen sjunker ner bakom horisonten försvinner dom, men då är det även dags för trötta paddlare att sjunka ner i sovsäckarna.
Torsdag 19/7
Idag är det riktigt högsommarväder. Gnistrande sol på en klarblå himmel och bara lätta krusningar.
Vi gör oss ingen brådska att komma iväg utan klämmer även en tidig lunch av varierande tyngd innan vi ger oss ut för de 30 km över Ålands Hav till Söderarm i Sverige.
Första anhalten är Flötjan efter ca 10 km, efter den är det bara vi och det stora blå. Vid Flötjan ligger några sälar och myser i solen. Vi spanar på dem en stund men vi ska långt, så vi drar vidare mot blomkålen som växer över den svenska sidan.
Ganska snart får vi syn på den höga masten innanför Söderarm, vilket gör det lättare att hålla kursen.
När vi lämnade Flötjan hamnade Christian en bit bakom oss andra som paddlar i bredd. Helt plötsligt tjoar han till och vi vänder oss om och ser en säl med högburet huvud inte alls långt bakom oss och framför Christian. När han kommer närmare dyker den. Vi fortsätter paddla och jag slutar tänka på sälar.
Jag ligger längst ut till höger, lite för mig själv. Efter en stund tycker jag att jag hör ett ljud bakom kajaken, men tänker att det måste vara rodret som porlar, men så blir ljudet högre och följs av en frustning. Jag vänder mig om och ser att jag har en säl som följer i mitt kölvatten. Den ligger och åker snålskjuts precis bakom mitt roder. Jag paddlar på och kollar efter en stund igen och den är kvar. Sen hör jag frustandet igen och vänder mig om och ser att sälen sticker upp huvudet snett bakom mig till höger. Jag säger hej och paddlar vidare och snart ser jag något grått i ögonvrån som kommer rusande under vattnet, det är sälen som simmar bredvid mig bara några meter till höger om kajaken. Efter en stund svänger den grå torpeden in under kajaken och sen hör jag frustandet igen bakom mig, vänder mig om och ser att den simmar i mitt kölvatten igen, precis bakom rodret. Det här upprepas ett antal gånger. Den sticker upp huvudet snett bakom mig, simmar under vattnet precis bredvid mig för att sen svänga in under kajaken och lägga sig i kölvattnet igen. Helt otroligt! Jag har säkert sällskap av sälen i 20 minuter. Ett oförglömligt minne.
I övrigt är det:
Nästan inte ett moln så långt ögat kan nå
inte en droppe regn på hela dan
med en leende mun
i kajaken av plast
paddlar i solen
och tänker på dig
ljusblåa dagar seglar förbi
(att sommaren är kort kommer visa sig då det mesta av 2012 års upplaga verkligen kommer regna bort, det där stora stabila högtrycket infinner sig aldrig)
Eftersom en lätt SV drar så har vi en svag avdrift åt höger så vi kompenserar genom att hålla lite vänster om masten. På vägen över ser vi en handfull lastfartyg, men de är aldrig nära.
Till slut börjar Söderarms fyr utkristallisera sig i kustlinjen. Hjärnans speciella sätt att fungera märks när man närmar sig något från långt håll. Man upplever det som att man närmar sig stegvis. Helt plötsligt ser man det man söker och sen händer inte ett sk-t på flera minuter. Men efter en stund har man kommit märkbart närmare, för att sen paddla i ett antal minuter utan synbart resultat. Men så utan att man förstår hur är Söderarm inte alls lika långt bort längre. Och så håller det på, och håller på, och håller på.
När vi når fram till Söderarms skärgård behöver några en liten paus i land. Vi siktar in oss på Jönsen där vi tältade på Ålandsturen -08 på vår väg mot Åland. Nu fattar varken Magnus eller jag hur vi lyckades ta oss i land här. Efter en del trassel kan de som behöver gå i land en och en medan någon håller i kajaken. Jag börjar frysa och drar på mig jackan samt trycker i mig extra kajaksnacks.
Vi gnetar på i ökande vind mot en fin tältplats som några av oss har nyttjat förr.
Christian meddelar glatt att det är varmaste badet hittills, Bosse och jag håller inte med. Fast vi såg ju inte hopptornet heller.
Innan middagen kan vi njuta lite av kvällssolen.
När vi är mitt uppe i middagen kommer två män i en liten vit rodd/snurre båt i plast inputtrande. De frågar Magnus om de kan gå i land här. Till min förvåning svarar Magnus ja. Sen ser jag att en av dem är Leffe, en av Magnus paddelkompisar. Det visar sig att han och Björta håller på att transportera den senares nyinköpta roddbåt från Åland till Stockholm, så de har också precis korsat Ålandshav. Sen har vi full underhållning, där vi bland annat får lära oss att det vinnande konceptet är fett och nitrit. Det vill säga rökt sidfläsk och/eller rökta korvar. Efter en stund framgår att även lätt rökiga maltdrycker är en del av framgångsreceptet. Stämningen är hög med många skratt.
Fredag 20/7
Vaknar upp till ännu en pangmorgon. Känns vemodigt eftersom det är turens sista.
Vår avfärd blir rikligt dokumenterad då Björta tar fram systemkameran och ingående fotar var och en när vi kliver i kajakerna. Sen blir det lite gruppbilder på vattnet med bländande leenden innan vi ger oss av på den sammetslena vattenspegeln mot trakten av Kapellskär. Solen skiner, men in över fastlandet bygger blomkålen upp sig medan vi snirklar fram genom skärgården innanför Söderarm.
Lena känner till en ö med sandstrand strax innan Kapellskär. Lunchpaus med beach är taget då de flesta av oss gärna vill ta ett dopp i värmen. Så innan lunch blir det hopp och lek.
Under lunchen börjar blomkålen mörkna och torna upp sig i väster. Snart hör vi muller på avstånd och ser en tydlig regngardin. Ska vi få regn på oss? Jag sticker min vana trogen ut hakan och säger att vi kommer klara oss. Som underlag för min prognos har jag riktningen som jag tycker regnet rör sig i och det faktum att jag ser två havsörnar högt ovanför oss, de är bara som två små prickar som ligger och cirklar där uppe. Havsörnarna söker och utnyttjar termik, d.v.s. varma uppåtstigande luftströmmar. I framkanten på ett regn/åskmoln pressas luften ner av det fallande regnet, d.v.s. om åskmolnet rörde sig mot oss borde det inte finnas någon termik över oss, i alla fall inte så mycket, eller hur?
Men eftersom regnet inte är långt borta nu så packar vi ihop lunchen och byter om till paddel kläder och tar på oss jackorna så att vi är redo för regn. Då det åskar avvaktar vi med att ge oss iväg.
Men efter en stund visar det sig att min haka inte kommer i retur utan vi kan ta av oss jackorna och ge oss ut för att ta oss den sista biten mot Bosses bil vid Skärholmen. Och regnet slipper vi.
När vi landat skickar vi iväg Bosse, Christian och Maria för att hämta de två bilarna och släpet på Singö. Magnus, Lena och jag bär under tiden upp kajaker och packning till parkeringen, sen fikar vi och gör slut på kladdkakan. När bilarna kommer tillbaka packar och lastar vi allt i ett nafs. Och sen bär det av åter mot huvudstaden och vårt huvudkvarter, Ladan.
Så har ännu en klassisk och oförglömlig tur med Klubb Fischer fått sitt slut, där fyra medlemmar till sällat sig till skaran av Ålandshav korsare. Vi höll tidsschemat, till och med med en dag till godo. Delvis ska det tillskrivas en oerhörd tur med vädret som gjorde att allt gick som på räls, men tur är en känslig planta som kräver bra förutsättningar för att gro.
Att vi lyckas få till så fina turer beror på att vi har utrustning som är optimerad för det vi vill göra, att vi är väl förberedda, att vi rör oss i en unik natur, och att vi som Leffe, Magnus paddelkompis, tryckte på har en fin gruppdynamik i klubben. Frågan är om inte det sista trots allt är det viktigaste.
Med naturlig kajakarom
Birger
