1995 Bottenhavet runt

Hösten 1994 började jag paddla tillsammans med en annan medlem i Vaxholms kanotklubb, Leif Hansson. Under våra många gemensamma dags- och helgturer började vi planera en längre färd tillsammans. Efter ett par månader av funderande kring olika möjligheter bestämde vi oss för att paddla från Vaxholm till Umeå, över till Vasa i Finland, söderut längs Finska kusten och hem till Vaxholm via Åland.

Vid avfärden kring midsommar hade vi bara känt varandra i drygt ett halvår. Vi visste inte hur vi skulle fungera tillsammans under intensiv daglig kontakt i flera veckor, vi ville därför ha möjligheten att dela på oss under färden och båda tog därför med sig egen komplett utrustning. Vi såg det också som en stor fördel att vi hade dubbla uppsättningar av allt om något skulle gå sönder. Några av nackdelarna är naturligtvis bland annat ökad vikt och kostnad, inte minst kartorna är en stor kostnad. När det gäller kartorna tycker jag det är en enorm fördel att ha egna kartor, dels är de viktiga för mig som mental stimulering dagar då många timmar i sträck tillbringas långt från land, dels blir navigeringen säkrare när båda har varsin uppsättning.

Dagen vi bestämt oss för att starta blåste en mycket kraftig motvind, men eftersom båda var mentalt fokuserade på att starta denna dag gav vi oss iväg i alla fall. Efter ett par kilometer kom vi till ett smalt sund där vinden pressades ihop och blev ännu starkare. Vi kom ingen vart hur hårt vi än försökte paddla, vi tittade på varandra och var helt överens om att det enda vettiga vi kunde göra var att ta en rast på land. Senare på dagen gjorde vi ett nytt försök, då gick det bättre, men vi kom ändå bara totalt någon mil den dagen. En snopen början. De följande dagarna paddlade vi på nätterna eftersom vindarna var lugnare då.

En kväll slog vi läger på en sandstrand. Enligt väderleksrapporten skulle det dagen därpå blåsa nordlig kuling. På den tiden hade jag ett tvåmanstält med fyra stycken elva millimeter tjocka stänger av kvalitetsmärket Easton, med all säkerhet ett av världens mest vindstabila tält. De smala markpinnarna till tältet klarade inte att fixera bostaden på den porösa sanden och jag tryckte därför även ned några träpinnar genom tälthörnens öglor och vidare ned i sanden. Ovanpå pinnarna lade jag några tunga grenar. Helt tillfredsställande blev arrangemanget inte, men vi hade lä av en skogsdunge så jag bedömde det som tillräckligt bra.

Morgonen därpå blåste det arton meter per sekund. Det var uppenbarligen lönlöst att försöka korsa Gävlebukten i den vinden. I stället gick vi en promenad. När vi kom tillbaka hade mitt tält blåst iväg. Jag hittade det en bit bort i ok skick, men jag borde naturligtvis ägnat mer tid åt att hitta en plats där det gick att förankra tältet bättre. Det spelar ingen roll om man har ett av världens mest vindstabila tält, om man inte förankar det tillräckligt bra. Den typen av misstag får man inte göra på längre färder.

Utanför Holmsund paddlade vi över till Holmöarna och därifrån rakt över till Finland. Det var en stor lättnad när vi kom in bland skären på den finska sidan. Finland konstaterades bestå av tre saker: motvind, trevliga människor och fullt med stenar strax under vattenytan.

Vi närmade oss Åland. Eftersom den södra överfarten från Åland till Stockholms skärgård är längre än den mellan Holmöarna och Vasa, hade vi under planeringen då vi lade upp rutten bestämt att paddla den sist. Vi hade nu suttit i kajakerna varje dag i nästan en månad. Framför oss hade vi trettio km öppet hav. Trots inte alltför lätta förhållanden kände vi oss säkra. Kajakerna, paddlarna och havets rörelser var som förlängningar av våra kroppar. Vi var glada över vårt ruttval, det hade inte varit smart att göra den här överfarten i början av färden.