Det här var havsturen som bjöd på allt! Nä, varken mygg eller regn… Det var havsturen som bjöd på hela registret av bra upplevelser. Det är en otacksam uppgift att försöka återge den i ord. Jag gör ett försök ändå.
Kapellskär var utgångspunkt, och för att få mer tid till paddling hade vi bestämt oss för att ge oss av redan på torsdagen. Tälten smälldes upp intill en småbåtshamn och med kajakerna vilandes några meter ifrån oss förberedde vi oss genom att krypa ned i sovsäckar och invänta morgondagen.
Lite kallt om näsan var det, och bevis finns genom foto på kajaker med frost på. Lite mummel om sovsäckskvalitet och annat underhöll vid frukosten. Ingen återvändo, nya prylar får köpas en annan gång… (och det skulle ändå inte behövas för den här turen). Solen tittade snart fram och gjorde sitt bästa för att värma, så efter att kajakerna var färdigpackade justerades kläderna så att åtminstone en havspaddlare bytte till kortärmat. Solglasögon på och sen gav vi oss av!
Bästa väderprognosen infann sig även i verkligheten och vi paddlade på spegelblankt vatten med nosarna österut. Det fanns både tid att se sig omkring samt värdera utrustningsval och paddelteknik. Första sträckan gav en maximal uppladdning och trots ett relativt högt tempo kände sig ingen trött när det var lunchdags. Fast lunchen smakade oväntat bra, så kanske var kroppen mer medveten om ansträngningen än det mentala medvetandet ville tillkännage.
Det fanns ett mål för första dagen, och det skulle bara infrias vid perfekta förhållanden och en bra insats från havspaddlarna. Vi var på god väg att nå dit. Ned i kajakerna igen och alla tryckte på i paddeltagen.
Första höjdpunkten sinkade den vidare färden något. Fyra sälar solade sig på en klippa strax efter lunchpausen, och efter att först ha låtit sig beskådas på håll gled alla fyra ned i vattnet för att i sin tur kika närmare på oss. Självklart tvärstannar gruppen och njuter av synen. En av sälarna är riktigt stor och undertecknade piper förskräckt fram samma fråga som på havskursen – Kan sälar välta kajaker?
Vi paddlar vidare och njuter av omgivningarna. Det känns bra i kroppen fastän vi suttit ett tag i kajakerna. Vi stannar för en kisspaus vid den sista gruppen av större kobbar på vår väg österut, för att vara säkra på möjligheten att gå i land. Det var klokt, för efter det blir skären mindre och mindre.
Magnus frågar om vi ska paddla direkt mot målet, eller om vi ska ta en liten extrasväng. Såklart vill vi paddla mer och vi beger oss norrut.
”Känns det här klokt?” frågar Magnus och sneglar på mig. Jag blir lite paff och svarar ”Njaaaeä-aa?” Rakt mot horisonten, sent på dagen, med de sista krafterna framtagna. Men med de bästa förutsättningar havsbandet kan ge, med gruppens kunskap och trygghet, med energi och äventyrslust. Jo, jag har på känn att jag inte vill missa det här.
Vi paddlar vidare, går på linje för att alla ska ha samma vy, slutar paddla när Magnus sätter fingret mot munnen och hyssjar. Sälsång. Sälsång från horisonten. Vi glider framåt mot en klippa med flikig siluett, som snart visar sig bestå av ungefär trettio sälar.
Himlen är färgad av solnedgången som återspeglas i havet och ger den en metallisk färg. Sälarna trängs på en lite kobbe framför oss tills flertalet glider ned i vattnet som börjar sjuda av nyfikna sälar. De ploppar gång på gång upp runt våra kajaker, skjuter fart och slår med stjärtarna, frustar och bjuder på en fantastisk föreställning. Vi sitter först förstummade men kan sedan inte låta bli att fnissa åt skådespelet. Det bär emot att slita sig från platsen men det börjar bli mörkt och det är en bit kvar till målet. Tröttheten är som bortblåst och snart siktar vi natthamnen.
Vi har tur och kan ta oss i land. Inga överraskningar väntar och vi drar upp kajakerna för natten. Vissa tält slås upp i lä, andra med bästa tänkbara utsikt. Det går an att bära stenar till tälten för ett så spektakulärt boende. Middagen intas på toppen av ön och vi njuter av stilla väder, solnedgång och därefter en klar stjärnhimmel. Väl i tälten somnar vi till sången från ytterligare en sälkoloni.
Frukost med solen uppstigandes över horisonten. Vi går ett varv runt kobben och fascineras av dess ombytlighet. Havsörnarna har lämnat makabra spår efter sig genom kranier, skinn och skelett från kutar.
De flesta känner av gårdagens prestation och vi ser fram emot en mellandag med endast dryga 20 kilometer. Första stoppet kommer väldigt snabbt inpå starten då vi paddlar rakt förbi den sälkoloni som antagligen sjöng för oss under gårdagskvällen.
Vi ler åt deras nyfikenhet och sliter oss efter ett tag för att paddla rakt fram till nästa koloni. Även här stannar vi och gläds åt skådespelet. Sedan vidare igen och en stor del av koncentrationen går åt till navigation.
Lunch i ytterskärgården, under en klart lysande sol. Vinden hjälper nu till att torka kläder och det är inget bekymmer alls att dra på sig utrustningen igen för att paddla vidare. Vid nästa kajakmacka får David sällskap av en Kungsfågel som först försöker landa på paddeln, men när det inte vill sig hoppar den från Davids arm upp på flytvästen och slår sig sedan ned på bröstet.Trött och utmattad trodde jag, men aptiten visade något annat när den raskt tackade ja till att dela Davids kajakmacka (emot klubbstadgan, vi vet).
När det var dags att dra vidare flög fågeln först till Marias kajak och sedan undertecknads, för att sedan återvända till ön som vi gått i lä bakom. Det pratades mycket om fågeln efteråt och vi har förstått att Davids saknad är stor.
Planen var att stanna i ytterskärgården och därför fortsätta söderut för att sedan få skjuts i ryggen av sydostlig vind dagen för hemfärd. Vi är långt ute óch med en utmanande paddling för att ta oss hem så vi lyssnar på väderprognosen en extra gång. Det ska blåsa. Åt rätt håll visserligen, men lite mer än vi tänkt. Rådslag. Paddla en extra mil för att komma närmare hemåt eller stanna för natten? Gå upp i ottan för att komma före vinden? Riskerar vi att bli inblåsta?
Med en trygg hamn, tälten noga förankrade och en utmaning framför oss gör vi en tidig kväll. Fast vi hann med bad och hårtvätt, en god middag i trevligt sällskap och dessutom helt utan sällskap av varken mygg eller regn.
Prognosen är inte bättre när vi vaknar på Kallskär: S9-12m/s, men verkligheten tycks vara på vår sida för det blåser, än så länge, mindre än förutspått. Åt andra sidan tältar vi i lä, så det kan vara en felbedömning.
Vi ska korsa Kobbfjärden, en överfart på nära en mil, och utan några alternativa vägval. Magnus går likt en flygvärdinna igenom de scenarion som kan utspela sig på fjärden. ”Det kommer inte att hända, men OM ni välter…” ”Vågorna kommer nog inte att vara så stora men OM det kommer en våg i storlek av en bredsladdande långtradare…” Vi kontrollerar lucktätning, pontonförankring, och övar stöttning. Att någon av oss nästan sjösätter utan att stänga akterlucka är en annan historia… Halva gänget ser fram emot en tuff paddling med kul surf, andra halvan är lite mer osäkra på vad som väntar.
Naturen och Magnus hade ordnat det så bra, att vi kunde kliva ut i mindre vågor tack vare skyddet från ögruppen vi övernattat på. Vart efter vi lägger kilometrar bakom oss ökar vågorna i storlek. Det ger en gradvis invänjning och möjlighet att testa surfförmågan för oss som inte fått de rätta förutsättningarna innan. Glädjetjut blandadas med förskräckta pip, men det förstnämnda tog övertaget.
Vi klarar första överfarten galant, tar paus i lä av Hundskärsknuv där vi går ihop i kajakflotte och äter kajakmacka. Beslut om att attackera nästa överfart på direkten, nästan lika lång, för att hinna före vindökningen. Surfandet börjar komma i kontroll för hela gruppen och sträckan går snabbt. Vi är näst intill slutpumpade ändå, för det tar kraft att accelerera tillräckligt för att få skjuts av vågorna. Vinden friskar hela tiden i och vågorna växer sig större. Med paus för lunch kan sista delen av överfarten mycket möjligt bli oöverstiglig och tvinga oss till en omväg i skydd av öarna. Efter överläggning bestämmer vi oss för att fortsätta nordväst istället för att gå i land för lunch.
Solen skiner, vinden är visserligen frisk och vågorna stora. Men det är kul paddling. Vi når skydd bakom Marö, pausar för kajakmacka och vatten. Stoltheten över att min första kajaksäsong ha surfat i havsvågor väger upp tröttheten de sista metrarna till hamn.
Landstigningssnacks får täcka upp för den missade lunchen och det är några båtmänniskor som kikar fundersamt på den grupp som glatt delar på chevre, rökta korvar, oliver, delikatessknäcke och hummus som står uppdukat på gräset intill kajakerna. ”Har ni verkligen varit ute nu?” ”Ja :)” (Du skulle bara veta var…)
Det här var turen som bjöd på sol, fri horisont, sälsång och surf. Kläder torkade i vinden, nätterna var milda och alla mål uppnåddes. Det är svårt att göra turen rättvisa, men kika gärna på de många fina bilderna som finns upplagda. Långt ifrån alla fick plats i turberättelsen.
