Hostade mig hela vägen från jobbet till Ladan, en hosta som aldrig verkade ta slut. Jag och Micke snackade med Magnus om allt mellan paddel och kajak så vi blev lite sena ut på vattnet, faktum var att vi precis hann lämna bryggan så att Kenneths tur som bara startade en timme tidigare kunde komma in.
Sen laddade Micke "Elvispen" och jag iväg med våra C55:or, jepp det var OK att paddla även den med deformation. Jag hade den, vilket kanske var en av förklaringarna till att jag hade lite mer bråttom på vattnet än Micke, man vet aldrig hur länge den flyter. :o)
I byig sidvind vevade vi på mot Ålkistan, vilken skillnad med 12 kg kex mot 100 kg fulllastad tur kajak. 0 till max fart på en blinkning. Synd om Micke bara eftersom jag legat på tältläger i en vecka från Landsort till Arholma och tränat med att skyffla fram de 100 kg i 22-23 mil.
Som vanligt skit kul att ösa på med fullt spjäll genom Ålkistan, känns som att det går minst dubbelt så fort.
In på Brunnsan fick vi lite sned medvind som första biten var rejält bying och gjorde att kursen var minst sagt varierande. Men siktet var i alla fall inställt på Stallis som vi nådde för vatten och prat paus. Efter en stund kom en and hona med tämligen vuxna barn och uppfodrande blickar, men vi hade inget att bjuda på. Helt plötsligt hör jag hur det rasslar till på akterdäck, visar sig att de genat över vår kajaker och en står beslutsamt kvar på Mickes.
Efter att ha blivit förevigad ger den sig av i sakta mak. Vi sätter däremot av i samma raska tempo vi anlände i. På Brunnsan är det gott om kajaker i vattnet och även simmare. Ålkistan tas åter igen med spurt. Åter vid Husarviken bereder jag mig på en tufft spurt uppgörelse men nej så blir det inte alls, bara första biten. Vem som knep lagerkransen förbjuder min ödmjukhet mig att förtälja.
Hostan då? Den försvann så fort jag paddlade, efter avslutad paddling kom den tillbaks. Paddling är tydligen universal medicinen för alla problem.
