Kung Bores kalla andedräkt gör mina kinder rödrosiga och reser kycklinghud när vintern gör sig påmind mellan raderna. Med Ladan i sikte finns en inte oäven lust att bomma.
Vi klär på våra kajaker i Ladans buk och tar sedan klivet ut i den kalla mörka oktoberkvällen som väntar med magi runt hörnet.
Ovanför våra huvuden brer stjärnbilderna ut sig i sina intrikata mönster och under oss en spegel, blank och obruten.
Vi sätter av mot Tranholmen med solens strålar i ryggen, reflekterade mot jordens egen satelit, månen, som visade sig i halv siluett men lyste som om den var mer än full.
Den höftade kursen verkar länge perfekt tills alla lampor på Lidingösidan plötsligt slocknar. Vad händer? Vi höll aningen för långt till vänster och hamnade i vassfamnen på Transholmens udde. Full högerpedal så tänds snart Lidingö upp igen.
Sen jacka av innan vi jackar upp farten. Vid båtklubben innanför Strömsö lyser båtarna med sin frånvaro i det starka natriumskenet. Farkosterna har krupit upp i sina vinteriden i vänta på våren och värmen. Men att paddla är varmt, förvånansvärt varmt. Kylan inne i stan och vid Ladan är nu ett suddigt minne av en sen länge svunnen tid.
Vi fortsätter mot Storholmen med utebelysningen på udden som ledstjärna, och jo det var den, så vi hamnade rätt. Sen klyver vi Storholmen via kanalen som vi hittar trots kompakt mörker.
När vi glider ut på öppnare vatten igen så ser vi ljusen från Viggbyholm och Näsby som väller ner som heta lavaströmmar mot den svarta spegel vi färdas på.
Vi funderar över hur många kajaker som passerar dessa vatten under denna årstid förutom klubbens, kanske går de att räkna på ena handens tumme. Är nog inte många av ljuskäglorna runt om oss som lyser upp en tanke om att man kanske skulle ha paddlat ikväll.
Vilket är synd, för kvällen är verkligen magisk med den blanka svarta vattenytan, den stjärnklara himlen och månens brutalt starka sken. Och helt vindstilla så ingen jacka behövs.
När vi kommer tillbaka till Ladan möts vi av frost på bryggan. Vintern är i antågande.
