Efter de senaste utfärdernas kraftiga vindar och nervpirrande kajakbalansakter mellan isflak över iskallt vatten som hela tiden försökte slita ner oss dristiga båtfarare i djupet var det skönt att paddla en hel tur tryggt mitt i komfortzonen.
Utanför Husarviken verkade vattenytan vid första anblicken täckt av spegelblank nobless-is. Det var dock bara en helt jämn vattenyta som de fyra morgontidiga kajakerna klöv.
Gapet till Tranholmen avverkades snabbt och lätt. På vägen mot Strömsö passerades ett ensamt bildäck som hade mycket svårt att gömma sig i den släta spegeln.
Längst ut på piren mittemot den rörliga bron stod en svart chrome-glittrande Chrysler parkerad. D sade sig ha sett den där tidigare. Från vattnet gick det ej att se om den saknade något hjul. Kanske hade innehavaren fallit om mitt under skiftet från vinter- till sommar, tappat greppet om fälgen och fått lyssna till plasket från ett sommardäck på rymmen.
Under vår stilla vattenpaus hördes trumvirvlar från Lidingöskogen. Vi kunde inte avgöra om det var Spillkråka, Gröngöling eller någon annan spett. Vi borde ha en regel att det alltid skall vara minst en fågelkännare med på varje tur.
Återfärden var lika lugn och skön. Först vid hemvikens mynning började det rycka i sjöfararnas armar och till sist kunde inte spurten längre hållas tillbaka.
De dagar den tidiga morgonens första grepp fattas om en paddel är upplagda för stordåd!
