Havstur 20-22/9
Deltagare: Birger, Lotta, Magnus
Målsättningen var glasklar: sol, säl och surf.
Förutsättningarna för sol, var så där eftersom hösten gjort ett tvärt slut på sommaren redan i början på Augusti. När det gäller surfen talade den blåsiga hösten för att jodå troligen. Men säl var väl kanske det som var allra troligast bara vädret tillät oss att nå ut till något av de sälskyddsområden som är stängda för besökare 1/2-15/8.
Prognosen inför helgen var faktiskt riktigt bra hela veckan innan, solchans och lite vind. Vinden skulle dessutom börja med nordliga inslag för att sedan vrida mer och mer mot ost, perfekt för att göra en sväng ut till de yttersta skären från fastlandet.
Och prognosen stod sig, med lite starkare vindar dock, ända till fredagen när det var dags att ta det slutliga beslutet om rutt. Magnus hade två alternativ, antingen
sälskyddsområdet utanför Biskopsön, nordost om Huvudskär, med övernattning på t.ex Tärnskär.
Det andra alternativet var sälskyddsområdet nordost om Stora Vitkobben i den ansamling av skär som bildar Svenska Stenarna. Lotta och jag var som tur var tämligen överrens, Vitkobben lockade mest. Mycket beroende på att vi redan varit på Tärnskär och Huvudskär i år, vid nationaldagsturen, och jag hade dessutom aldrig varit på Vitkobben.
Det här innebar att vi måste ta ett stopp hos Magnus på vägen ut ur stan då han inte fått med sig sjökortet som täckte Svenska Stenarna, dessa ligger nämligen längre österut än Svenska Högarna och finns inte med på varken gröna/blåa eller SSSK kartan.
Vi hade bestämt oss för att enligt nya klubbstandarden åka ut på redan på Fredagkvällen till sjösättningsplatsen för att tälta och ligga i startblocken på Lördag morgon. Så hjulen rullade mot Riddersholm strax innanför Kapellskär. På väg ut mot Norrtälje började utetermometern i bilen krypa ner mot 5 grader, hmmm skulle man behövt investera i en varmare sovsäck.
När vi fått upp tälten på gräsplätten innanför vägbommen vid båthamnen och krupit ner i sovsäckarna frågar Magnus om han ska släcka tältlycktan, javisst, en stunds tystnad följer, sen gapskratt. Det märks liksom ingen skillnad, det är lika ljust i tältet ändå, lycktstolparna vid parkeringsplatsen gör sitt jobb kan man säga. Om jag trodde att jag skulle frysa så nej, som vanligt för varmt i sovsäcken, måste ha fel på termostaten.
Dag 1, 20/9
Vaknar efter en timmes sovmorgon p.g.a. den sena ankomsten igår, men vad är det som låter, nej inte regnar det väl? Jo, men det är väl bara en liten skur, SMHI nämnde inget om regn så sent som igår. Jag tror det tilltar, slutar väl snart, kan det verkligen öka mer nu, jorå.
Det blir frukost i Lottas tält, med hjälp av nya yogapositioner, och spekulationer om att vi kan lyckas packa kajakerna med tarpen uppspänd som regnskydd mellan några träd nere vid sjösättningsrampen.
Lagom till frukosten är avklarad avtar regnet, och då kommer även de första båtägarna som kan släppa in oss genom bommen så vi slipper bära kajaker och packning från parkeringen till stranden. Har jag lyckats få olja på packningen, konstigt, eller vänta nu vad är det där för vita svampar, ja, ja bläcksvamp förstås.
När vi packar kajakerna har regnet upphört helt och molntäcket börjat lätta lite. Alla tre har plats över i kajakerna och erbjuder villigt att ta packning av varandra, märks att senast vi packade kajaker var på Ålandsturen så vi har nått en ny nivå när det gäller stuvningsförmågan.
När vi glider ut ur viken börjar faktiskt solen titta fram och vinden är svag med nordligt inslag, verkar som Norrköping har koll trots allt. Vi tar sikte mot sydost, målet är Vitkobben, eller för att vara korrekt Stora Vitkobben, tanken är att vi ska studsa på Norrpada och sedan snudda Röder. Lunchen kan vi avnjuta i sol, och konstatera att skärgården är väldigt lugn så här års, inte en utombordsmotor så långt öronen räcker.
Lutar åt över 4 mil idag, och det börjar kännas lite i kroppen att jag inte paddlat på tre veckor, bl.a. p.g.a. förkylning. Framför allt lite träsmak i baken och blåsor som
börjar komma i händerna, men inget allvarligt. Vore konstigt annars med tanke på att man trots allt har ca 200 mil i kroppen senaste året.
Stora Vitkobben syns tydligt och gör skäl för namnet när vi närmar oss denna vit- och rosaskimmrande hägring, men den får vänta på vår ankomst ett litet tag till. Eftersom vädret tillåter har vi bestämt oss för att ta sälspanningen redan idag för att inte riskera att inte kunna göra den imorgon. Vi paddlar på mellan skären som ingår i Svenska Stenarna, men inga sälar. När det nästan känns som att vi inte kan forsätta längre för risken att behöva hitta Vitkobben i mörker, så dyker de upp. Ett tiotal sälar sticker nyfiket upp sin huvuden framför, bakom och bredvid oss, men hela tiden på behörigt avstånd. Vi driver bara med vinden för att inte skrämma dem. Efter att ha lekt tittut en stund med oss så tröttnar de, eller om vi helt enkelt drivit ut ur deras barhäng denna Lördag kväll. Nu bär det av åt sydväst för nattläger, med vinden snett i ryggen bjuder en och annan våg upp till lite småsurf i skymningen.
När vi närmar oss Vitkobben så lyfter tre havsörnar för att lämna plats åt tre paddlare. Vi hoppar över hoppiland käket och hinner precis resa tälten innan mörkret faller i en färsgsprakande solnedgång, med efterföljande månuppgång som börjar i orange. Ombyte och tvagning till middagen sker i pannlampans sken. Den plats vi först såg ut som matställe visade sig örnarna också gilla, för där låg ett antal sälkadaver, så vi flyttade oss. Efter att ha kryssat runt bland yngel- och myggkläckningsfabrikerna som lågtryckens högvatten lämnat efter sig så hittade vi en plats. Det överhoppade landstigningssnackset intogs medan middagen puttrade till sig, en fyrkaraktär i sydväst fastslogs tillhöra Svenska Högarna, men dom såg nog inte våra pannlampor.
Dag 2, 21/9
Första rundan med Ernst i morgonljuset visar att det finns gott om sälrester i olika stadier runt hela Vitkobben, på toppen finns även ett något bedagat sjömärke som visar tydliga tecken på mänskliga skapelsers förgänglighet, och naturens obevekligt inprogrammerade strävan efter balans. Men idag är det en perfekt torkställning, sol och vind gör den inte sämre. Inte för att paddelkläderna är särskilt blöta, sällan jag varit så torr på en tur, måste vara de nya neoprenekapellen.
Till frukost testar Magnus sin nya orangefärgade radio, funkar riktigt bra trots halvdåliga mottagningsförhållanden.
Vi kommer fram till att vi ju faktiskt uppnåt hela turens syfte redan första dagen, så resten av dagarna kan vi faktiskt ägna åt fria aktiviteter. I planen ingick från början
även en sväng förbi Svenska Högarna, men nu inser vi att det kanske är att greppa över lite för mycket. Skulle säkert innebära över 45 km idag för att inte få för mycket karta kvar sista dagen, så Svenska Högarna får vänta. Kanske lika gott det, annars kommer jag nästan ha betat av hela skärgårn inklusive Åland det första året i klubben, måste ju ha nåt kvar att upptäcka med kajak.
Dagens tur blir att paddla sydväst mot Skarv, sedan innåt via Lygna (eller Söderskärgården som det också heter), Ut-Fredel, In-Fredel och Ängskärsskärgård för att sedan söka nattläger norrut innan Norrpadaskärgård. Precis när vi glider iväg från Vitkobben kommer örnarna tillbaka och återtar sin ögonsten. Det här med örnar blir dagens tema ska det visa sig, vi ser örnar till höger och vänster och rakt fram och, ja det är väl bara i vattnet och i kajaken vi inte ser några. Jag tror vi tappar räkningen vid 17. Varje ansamling av skär verka ha sin egen örn posterad på det största skäret. Man tror länge att det är en sten, ett kummel, eller nåt annat, men sen rör sig plötsligt huvudet, och jovisst var det en örn, ibland lyfter de också och visar sitt imponerande vingspann. Det är verkligen jätteskoj att dessa magnifika fåglar verkar ha hämtat sig efter våra tidigare härjningar. Då vi visade en omedvetenhet om konsekvensen av våra handligar som anstår de evolutionens tonåringar vi är. Man kan bara hoppas att resten av naturen förmår att repa sig lika väl.
Efter lite dimmoln på morgonen visar sig solen igen och vi har en härlig dag där vi cruisar fram genom skärgård efter skärgård, snirklande mellan skären. Vi myntar ett nytt begrepp, leisuretempo. Genom en stor del av Ut-fredel tar vi det ett steg längre då vi bara låter vinden driva oss fram medan vi njuter i fulla drag av denna sista skärva sommar som vi har haft turen att fånga. Vid lunchpausen är Magnus och jag lite optimistiska och kliver ur kajakerna på den grundklack som vi tror hänger ihop med skäret vi ska kliva iland på, men tji fick vi, en vallgrav lurar innan klipphällen, så det blir omgruppering. Trots detta odisciplinerade paddlande så lyckas vi ändå skrapa ihop en ansenlig mängd kilometrar, och Skrakskären blir vårt nästa hem.
Vattnet är faktiskt riktigt varmt, det isar inte alls i fötterna när dagens paddling ska sköljas bort. Ok jag badar inte men ändå, står mest och skvätter som en gammal tant. Fast pensionärer brukar vara värst på att bada, vet inte om det är åldern som gör att de tappar känseln totalt eller om det är något de ska bevisa. Får ju lov att erkänna att den här kajakspecialistverksamheten har fått mig att flytta fram positionerna rejält för vad som är badbart, för det är väl inte åldern.
När det är dags för middag så har temperaturen fallit så pass att Lotta får herrbesök i tältet igen. Om man stuvar ihop packningen och det nedmonterade innertältet i ena hörnet så blir det riktigt gott om plats, med tältdörren på vid gavel har vi skären och stjärnhimmlen som fond. Och på väl behörigt avstånd anar vi ljusen från de flytande
partypalatsen i Furusundsleden.
Dag 3, 22/9
Det här är första dagen som det verkar riktigt tveksamt om dimmolnen skall lätta.
Jag har hittills lyckats hålla mina stövlar torra och inte bjudit på några extranummer vid i- och urstigningarna, men ett ögonblicks okoncentration gör att en stövel tappas i vattnet vid avfärden. Men jag hugger som en kobra och lyckas på ren instikt, eller slät och skär tur helt enkelt, grabba tag i tådelen på stöveln så att det lilla vatten som hunnit komma in i skaftet rinner ut lika snabbt. Blev bara lite fuktigt i absolut översta delen av skaftet, så det räknas inte.
När vi tar oss genom Norrpada har solen vänt sitt leende ansikte emot oss igen. Efter Norrpada blir det lite småsurf i medsjön. Vi inser att vi inte får vänta för länge med
lunchstoppet om vi fortfarande ska ha lite skärgårdskänsla och inte tvingas ta det mitt i Finlandsfärjornas motortrafikled. Vi hittar en lovande vik, men vi är kräsna, det ska vara sol, lä, utsikt, osumpigt och med bra landning. Utsikt och lä kan vara svårt att få ihop eftersom vinden kommer utifrån. Vi drar oss längre och längre in i viken, som verkar fungera som en vindtunnel för ju längre in vi kommer ju mer blåser det. Dessutom vrider vinden runt alla små uddar, så det slutar med att vi hamnar nästan längst in. Utsikt nej, lä nja, sol jo men visst. Blev mindre lä efter en stund eftersom ett gäng svältfödda myggor, som inte verkade ha sett mat sen i början på Augusti, tvingade oss längre ut i vinden.
Åter i båthamnen innanför Skärholmen kan vi avnjuta landstigningssnackset i gassande sol, faktiskt svårt att tro att det är slutet på September. Efter en rekord snabb packning av kajaksläpet, medan en vänlig segelbåtsägare, som släppte in och ut oss, klädde av seglen från bom och förstag för säsongen, så styrde vi åter mot klubblokalen efter ytterligare en fin tur i vår fantastiska skärgård. Och som vi konstaterade där ute, om den svenska sommaren kom med en solgaranti och en temperatur runt 25 graders sträcket så vore den, skärgården alltså, ett välexploaterat turistparadis. Så vi har vårt charmiga väder att tacka för att vi har denna relativt orörda vildmarkspärla runt hörnet.
Ta väl vara på den.
Birger
