Sjösätter vid Dalarö och blåser lätt ut mot horisonten med behaglig vind i ryggen. Här och där ser vi havsörn.
Vi kliver i land på en ö med fin sandstrand. Föregående besökare har skött sig exemplariskt, helt i linje med: Take nothing but pictures, leave nothing but footprints
Dagen därpå fortsätter sommarvädret. Havet är varmt och solen värmer luften. Vi cruisar fram längs de yttersta öarna. Livet är lätt.
Av en tillfällighet upptäcker jag att något flaxar på andra sidan kepsens skärm, bara ca 20 meter bort. Breda, flikiga vingspetsar - en havsörn. Trots att den flyger rakt mot oss har den inte sett oss.
Plötsligt försöker den vända tvärt, vilket går sisådär, men den ändrar i alla fall riktning. Jag hinner rycka fram kameran och tar ett kort på måfå utan att hinna titta på displayen.
Lunchen tillbringas på varma, låga, släta hällar bara någon meter från vattnet. Vi ligger som dästa sälar på hälarna. Det är lä och högsommarvarmt.
Vi roterar vidare förbi hundratals öar, kobbar och skär. Allemansrätten är fantastisk.
Tack vare sprängfylld kissblåsa ser jag upptakten till soluppgången. Jag har sett hundratals, men man kan aldrig se för många. Så här borde varje morgon upplevas.
På vattnet består dagen av medvind och småsurf. På öppna vattenytor där
vågorna hinner växa några decimeter flyger vi fram i nedförsbackarna i
våra VKV Offshorer.
Jag ogillar motorljud, både i stan och ute i verkligheten. Precis som
rökning är motormuller orsakat av en enda individ och den personen tar
sig friheten att förstöra upplevelsen för många - kanske alla - i
omgivningen. I skärgården kan en båtmotor förstöra naturens tystnad över
många kvadratkilometer.
En sympatisk motorbåtsförare saktar in och lovordar oss för att vi
syns så bra. Jag har ju alltid tyckt att signalorange är snyggare än blodrött :-)
Många motorbåtsförare är förmodligen
ofta oroliga för att köra över paddlare. Nästan varje år ser jag notiser i
tidningen om motorbåtar som kört över kajaker. Och med tanke på att det
inte sitter journalister på varje ö lär det hända oftare än vad någon
vet.
Efter en smal passage några kilometer från Dalarö hör jag ett relativt behagligt puffande bakom mig. Gammal motor bör innebära gammal båt, kanske spetsig i aktern och i så fall troligen utmärkt att lägga Offshoren på aktervågens nedförsbacke.
Björn tvivlar men vågar inte chansa. Han hakar på. Ögonkontakt med båtföraren, sedan snabbt in bakom och över obefintligt centrumbubbel till vänstersidan för att ge plats åt Björn på högersidan. Funkar bra.
Offshorerna glider lätt i nedförsbacken som färdas framåt. Lite stödpaddling behövs för att inte halka av vågen, men inte mer än att jag hinner ta några kort. Från skorstenen väller svart rök ut, lyckligtvis högt ovanför våra näsor. Bara fåglarna får ta del av skiten - men sen ramlar den väl i och för sig ned på oss alla, inklusive fiskarna och sälarna. Åt andra sidan är det väl bara en bråkdel av vad en finlandsfärja spyr ut.
Snart framme i Dalarö. Längtar redan efter att susa fram på cykeln. Året runt, oavsett väder, kan jag handla tjugo kg mat, lasta allt i ryggsäcken och packa flera kapell och flytvästar på pakethållaren. Sen susar jag förbi alla självständiga frihetsälskare som likt frihetsberövade djur i en djurpark sitter i sina stålburar och köar.
Och jag skrattar lika mycket varje gång :-)
