I mitten av juli sjösatte vi våra VKV Offshore FE vid klubblokalen i Stockholm city. Tretton dagar och 537 km senare var vi tillbaka efter att ha rundat Åland. Det blev ett äventyr utan äventyr, dvs en välplanerad färd utan incidenter. Däremot var färden fylld av upplevelser.
Start i mörker
Vi lämnar bryggan med bara någon timme kvar till skymningen. Intill stora farleden mellan Stockholm och Vaxholm tänder vi lamporna. I mörkret ser vi gröna och röda lanternor från andra båtar fara hit och dit. Vi känner farvattnen väl, men i mörker är det lätt hänt att feltolka sina synintryck. Efter några spännande överfarter reser vi tälten i pannlampornas sken.
Norrut
Vi surfar ut till Rödlöga där vi äter en glass och fyller på vårt förråd av färskvatten. På Norrpada ser vi havsörn. I Söderarms skärgård tältar vi på släta hällar med Söderarms fyr i sikte.
Ovan: Utsikt över Ålands Hav
Ovan: Tankar i solnedgången. Eller är det en säl?
Sent på kvällen, när de flesta av oss somnat, ansluter Charlotte. Hon paddlade ensam från Räfsnäs utanför Norrtälje eftersom hon inte hann starta från stockholm tillsammans med oss andra.
På morgonen lyder väderleksprognosen SV 6-10 m/s. I vårt tycke för kraftig vind för att korsa Ålands hav. Vindarna skall enligt prognosen vara livliga i ytterliggare fyra dygn. Vi diskuterar om vi skall vänta eller fortsätta norrut. Vi gillar att paddla, så vi fortsätter norrut.
Förbi Väddö och Singö
Vi passerar Arholma, Björkö och fortsätter norrut på utsidan av Väddö. I Grisslehamn välkomnas vi av regn och äter en våffla. Under tiden tilltar vinden. Efter att ha bunkrat vatten och lite mat ger vi oss ut i stora svall som väller in i hamnen. Jag oroar mig för att runda udden, men det går förvånansvärt bra.
Vågorna växer hela tiden och plan A är att paddla på insidan av Singö, men då vi närmar oss konstaterar vi att vinden inte verkar öka ytterliggare. Vi fortsätter att blåsa norrut i den friska vinden. Vi guppar upp och ned i de långa stora vågorna som sveper fram.
Birger surfar som besatt och är än här än där, David likaså. Karin surfar mer återhållsamt och Charlotte paddlar på i ett jämnt tempo. Vi passerar Svartklubbens fyr i hög sjö och når skärgården utanför Singö. Vi passerar vackra öar utan att hitta någon lämplig landstigningsplats. Efter mycket letande drar vi till slut upp våra kajaker på en snårig ö full av skyttevärn och sprängsten.
Mot Åland
Dagen därpå väntar vi på att ett åskväder skall dra bort och att vinden skall lugna sig. Vi kommer iväg på eftermiddagen. På väg ut mot Understen eskorteras vi av cirkulerande tordmular. Understen är en märklig ö med tre torn. En gammal fyr, en ännu äldre fyr och ett torn byggt av försvaret.
Ovan: Mot Åland!
Med blickarna stirrande mot våra kompasser paddlar vi rakt ut i havet. Är vi redo? Har vi tänkt på allt?
Ovan: Över Ålands Hav
Långt ut i havet ligger Märket. Halva ön tillhör Sverige, andra halvan tillhör Finland. Märket är Finlands stormigaste plats. "Jaha, är det därför vi paddlar över just här?" kommenterar någon i gruppen. Idag är havet relativt stilla.
Märket är en låg klipphäll mitt i havet med en fyr och tillhörande byggnader. Vi välkomnas av finska fyrsällskapet. Som så många andra fyrar är Märket övergiven av Sjöfartsverket, eller i det här fallet av den finska motsvarigheten. Den moderna handelsflottan behöver inte längre fyrar för sin navigering och fyrarna lämnas därför åt sitt öde. Fyrsällskapets medlemmar arbetar idéellt med att rusta upp de förfallna byggnaderna.
Vi sätter upp tälten på de släta hällarna och äter middag under tiden som den intensivt gul-röda solen sakta glider ned bortom horisonten. Vi omges av öppet hav åt alla håll.
På morgonen ger vi oss av tidigt. Den fortsatta överfarten mot Åland är längre än gårdagens och det gäller att komma över innan vindarna hindrar oss.
Vi når andra sidan under lugna förhållanden och äter lunch på en ö där resterna av ett uppspolat fartyg ligger utspridda. Det är varmt, solen skiner och vinden är svag. Men vrakdelarna, som är i stål, påminner tydligt om allvaret på havet.
Vi hör det vinande ljudet från vingslag. Över våra huvuden cirkulerar nyfikna tordmular. Det är vackra fåglar som väcker vår beundran varje gång vi ser dem. Kroppen är knubbig och vingarna små. De ser ut som torpeder med frenetiskt flaxande vingar. Varje vingslag förefaller vara en kamp för att inte falla till marken.
Birger frågar:
- Jaha, nu är vi här. Vad ska vi göra nu då?
Kompakt tystnad. Alla tittar förvånat och frågande på varandra. Till slut säger Charlotte:
- Vi gör väl som vanligt?
Alla tittar på Charlotte och undrar vad hon menar, trots att alla vet exakt vad hon menar. Men ingen säger något. Till slut säger hon det alla tänker, men som ingen har formulerat i ord.
- Vi brakar väl genom alltihop?
Och så blev det. Som vanligt. Samt gapskratt.
Ovan: Vi brakar vidare..
Norra Åland
Under natten blåser nordlig vind. Vågorna växer sig stora ända från Haparanda.
Vi snirklar oss fram i tät skärgård och gnetar mot vinden för att nå Ålands nordsida. Söder om Idskär uppe i nordvästra hörnet av Åland tar vi en kort matpaus i kajakerna innan vi paddlar ut på Ålands norra sida. Eftersom vi paddlat i lä för både vågor och vind vet vi inte hur stora vågorna är när vi ger oss i väg österut.
När vi passerar de sista öarna på vår vänstra sida försvinner de sista hindren för vågornas framfart. I den nordvästliga vinden växer sig vågorna större och större. Vi håller ut långt från land på vår högra sida, flera kilometer. Överfarten till öarna vi siktar mot är 13 km. För att inte blåsa söderut och in mot land siktar vi norr om öarna.
Vågorna sveper in huller om buller i en blandning av korta, långa, höga och låga. Gammal sjö rullar in från vänster och yngre vågor som drivs upp av den nordvästliga vinden kommer in snett bakifrån. Då och då ser jag ingen av de andra. Ibland skymtar jag ett paddelblad ovanför en vågtopp. Ibland försvinner bladet igen innan jag ser ett huvud eller en överkropp.
Jag har aldrig paddlat med andra i så stora vågor och det är länge sedan jag gjorde det själv. Det är inte helt lätt att hålla reda på alla trots att vi bara är fem. Det är sällan jag ser alla fem samtidigt. Eftersom Birger och David ideligen surfar, far de hit och dit. Ibland är de framför mig på min vänstra sida. Plötsligt dyker någon av dem upp framme till höger efter att ha fångat ännu en vansinnessurf. Båda är överlyckliga.
Birger har bara paddlat ett år, David och Karin knappt två. Men de har paddlat oerhört mycket under den tiden. Kajakerna är tungt lastade och det krävs ordentligt med kraft för att accellerera upp dem i surf. Charlotte och Karin håller rakare kurs och är lättare att hålla reda på.
Jag faschineras av hur mycket jag litar på de andras förmåga bland vågbergen. Jag vet att de kan hantera de förhållanden vi paddlar i. Alla har de paddlat runt Djurgården i våra motionskajaker otaliga gånger. Proportionerna här och nu mellan vågornas storlek och kajakernas stabilitet liknar vårt hemmavarv med motionskajakerna.
I de smalare motionskajakerna är vi vana att hantera svall som flera Vaxholmsbåtar plogar upp samtidigt som annat svall studsar mot lodräta murar och kajer. Men det här kaoset pågår under mycket längre tid och kräver kontinuerlig koncentration. Något som är svårt att upprätthålla timme efter timme utan möjlighet till vila i lugn och ro. Dessutom är de här vågorna avsevärt större. Egentligen är det lite konstigt att ingen blir rejält rädd av vågornas mäktiga framfart. Vågorna börjar alltmer likna murar som sveper fram.
Frustrationen blir stor när jag upptäcker att batteriet i kameran är slut. Dålig planering. I packningen har jag ett fulladdat batteri, men det hjälper inte nu. Kanske är det lika bra, då och då vinglar jag till betänkligt när jag hanterar kameran.
Då jag tittar bakåt åt vänster ser jag Birger med ett leende bredare än horisonten. Åt höger ser jag ingen, men jag vet att de är där någonstans. Spetsen på ett paddelblad dyker upp ovanför en vågtopp och försvinner igen.
Vi närmar oss land, vi har öarna vi paddlat mot några hundra meter bort på vår högra sida. Vågorna slår mot klipporna och bildar höga fontäner rakt upp i luften. Att försöka kliva iland där är omöjligt och att försöka paddla in mellan några av öarna vore korkat. Det är både onödigt och farligt. Istället fortsätter vi att paddla österut. Att efter två timmar i vågkaos äntligen nå land och då få beskedet att vi skall fortsätta kan nog knäcka många. Men det var det säkraste alternativet. Jag hoppas att alla orkar.
När jag vrider huvudet åt vänster ser jag en enorm våg på väg in. Jag associerar till en lastbil med bredsladd. Jag ropar till David för att uppmärksamma honom på den. Birger hör också att jag ropar. Han vrider huvudet åt vänster och börjar paddla som besatt. Vågtoppen fräser när den bryter. Och så fortsätter det i ännu en timme.
Vi närmar oss öarna vi siktat och nu börjar det dyka upp grund. Havet är vitt här och där. Det är svårt att avgöra var grunden är. Jag söker efter platser där det är vitt hela tiden, men det är svårt att få en bra översikt då jag bara ser långt föröver de korta stunder jag befinner mig på en hög vågtopp. Vinden fortsätter att öka.
Jag ropar och pekar mellan två öar. De andra siktar mot hålet. Det är brett, kanske 50-100 meter, men vågorna blir brantare och brantare. Botten verkar grunda upp och mellanrummet bildar en slags tratt där havet pressas in. Jag överväger att ropa ut en ny riktning, men avvaktar eftersom det är stor risk för missförstånd om alla inte hör. Att gruppen splittras är inte heller något bra alternativ.
Birger ligger först och är på väg mot hålet jag pekat ut. Vågorna blir hela tiden både högre och brantare. Vinden fortsätter att tillta. Jag inser att vi absolut inte bör paddla genom passagen, men det är ingen idé att ropa till Birger. Han kommer inte att höra. Då vänder han på huvudet. Jag pekar åt höger. Han nickar till svar och vrider av åt höger, de andra noterar också den nya riktningen och hela gruppen svänger av i sista stund. Nu gäller det att vi inte passerar för nära klipporna då vi rundar dem.
En kort stund blir vågorna ännu brantare än tidigare. På läsidan viner vinden fortsatt, men vågorna stoppas av skären vi rundat. Efter tre timmars intensiv koncentration bryter ett gemensamt skratt av lättnad ut.
Nordöstra Åland
Planen är att Lotta skall ansluta. Vi meddelar vår position per sms och kommer överens om att hon skall ansluta senast kl 10:00 dagen därpå. Hon kliver i land på ön där vi tältat kl 09.57, lite tagen efter en hård paddling i motvind. Vi är nu sex personer.
Vi gör ett svep ut i motvinden mot de böljande klippöarna i nordost. Allt är öde, vi ser inte en enda båt. Däremot en och annan havsörn. Öarna är låga, kala och mycket exponerade för väder. På flera av öarna skulle man kunna sätta upp hundratals tält.
Plötsligt ser vi ett skär med knölar på. Skäret är långt bort och det är svårt att urskilja deltaljer. Vi får bekräftat vad vi hoppades på när vi hör sälarnas sång. Knölarna ÄR sälar. Många sälar. Massor med sälar!
Vi stannar på ett respektfullt avstånd för att inte störa dem. Snart hasar några i vattnet och kommer mot oss. Det poppar upp nyfikna huvuden överallt. Framför oss, bakom oss, bredvid oss. Det är sälar överallt.
Karins skriker högt. Jag vrider snabbt huvudet mot henne. Hon är skärrad och förvånad. Hon förklarar att hon skulle ta några paddeltag för att inte driva iväg i motvinden och höll på att sätta paddeln rakt i en säl. Den låg upp och ned under ytan och tittade på henne, precis där hon högg ned paddeln.
Sälarna är underbart nyfikna och skygga. En kombination av egenskaper vi inte kan sluta att skratta åt. De dyker upp nära för att titta och lukta på oss, bara några sekunder senare dyker de med ett rejält plask som om de blivit rädda. Detta upprepas igen och igen.
Mot Lågskär
Vi paddlar söderut och passerar Yxskär på vår färd mot Lågskär. Vi diskuterar rutten för vår hemfärd. Innanför eller utanför Lumparn? Birger deklarerar tydligt att han inte tänker paddla på Lumparn.
- så inomskärs tänker jag inte paddla. Det är inte aktuellt.
Alla håller med.
Vi kliver iland på Lågskär 30 km söder om Mariehamn och går en lång promenad före middagen. Först ser vi ett tomt huggormsskinn och strax därpå en riktigt fet huggorm som ringlar iväg. Vi går upp i fyren och tittar på utsikten. Luften är full av små flugor. Svalor flyger snabbt nära våra huvuden. Stora ytor av havet är täckt av gröna alger.
mot Sverige
Det är nästan vindstilla och mycket varmt. Det är nionde gången jag paddlar över Ålands Hav. Aldrig tidigare har jag sett det så stilla.
Under natten har algblomningen tagit fart på allvar. En äcklig grön sörja flyter överallt. Under ytan är det fullt med gröna strimmor. Undrar hur sälarna har det där nere?
Efter en dryg timme kommer vi till Flötjan, en klipphäll på ca 20x40 meter. På klipphällen står en fyr. Vattnet är stilla. Jag kliver i land och klättrar upp i fyren. Det är ett ovanligt perspektiv att titta ned på de andra. De tittar på sälar. Jag ser en säl nästan rakt under mig. Den rör sig oerhört smidigt strax under ytan. Jag ser hur den svänger med labbarna och hur smidigt den böjer sin kropp i svängarna. På land är de avsevärt klumpigare.
Vi fortsätter vidare mot Söderarm. Från början syns inte fyren alls, men det vi tror är fyren blir större och större. Det är fortfarande oerhört varmt och helt vindstilla. Då och då ploppar det upp sälhuvuden bakom oss. De ser ut som blöta labradorer.
Den gröna sörjan i vattnet finns hela vägen över. Då vi kommer över till Söderarms skärgård välkomnas vi av en mink. Den reser sig på bakbenen och spanar in oss, kilar in bakom några stenar och dyker upp igen ett par meter bort. Trots att vi knappt är en kajaklängd bort fortsätter den nyfiket att studera oss. Bakom oss ser vi fortfarande sälar. Har de simmat med oss hela vägen från Åland?
Efter en del kryssande bland upptagna lägerplatser hittar vi en egen klipphäll där vi reser våra tält. Så mycket båtar som vi ser i Söderarms skärgård har vi inte sett sammanlagt på hela vår färd.
Från Söderarm paddlar vi till Röder, vidare till Fredlarna och Ängsskär innan vi slår läger på Kallskär. Överallt är vattnet kraftigt påverkat av algblomningen.
sista dagen
Vi vaknar på en slät häll i Kallskärs myllerskärgård och fortsätter mot Svartlögafjärden för att leta sälar. Vi ser några labradorhuvuden sticka upp kring kajakerna, men märker att vi är lite mätta på sälar och paddlar vidare.
Charlotte, Birger och Lotta paddlar in mot Blidösundet där Lotta har sitt Landställe. Där tar några andra medlemmar, Tor och Martin, över Charlottes och Birgers kajaker och gör en egen tur i ytterskärgården med avslutning vid klubblokalen inne i Stockholm.
David, jag och Karin paddlar in mot Stockholm city. Efter ett par mil börjar vi fundera på att paddla hela vägen på samma dag. Ingen har ont någonstans och vi känner oss starka. Vi passerar Vaxholm och plötsligt ser vi Birger och Charlotte tjoande och vinkande från taket av en färja. Attans! Vi som hoppades nå Stockholm före dem...
Ovan: Snart hemma!
I skymningen möter vi en färja från Viking Line. Vi fortsätter rakt fram, för de brukar hålla sig på den sida som nu är vår högra sida. Men det gör den inte. Den girar och är plötsligt på väg rakt mot oss. Vi blir mycket förvånade och en kort osäkerhet uppstår. Skall vi hålla höger eller vänster? Vart är den på väg? Har de kontroll över båten?
Vi utgår från att de inte ser oss. Vi utgår också från att de inte kan göra så mycket även om de ser oss. Vi sätter in en snabb sprint åt höger mot Stora Högarn. Färjan fortsätter att svänga ur kollissionskurs och snart är vi lugna. Kanske var det den mest pulshöjande händelsen under hela färden. Typiskt att det händer på våra hemmavatten när vi börjar slappna av.
Solnedgången över Stockholm är färgsprakande. Himlen skimrar i violett. I enlighet med god klubbsed avslutas långturen med ett Djurgårdsvarv. Den sena kvällen är svart, men lampor lyser upp staden. Några båtar passerar oss i mörkret. Vi glider tyst förbi strandvägen och in under Djurgårdsbron. Efter en dagsetapp på 74 km kliver vi i land vid Sjöhistoriska museet och bär upp kajakerna. Här verkar allting vara sig likt.
Några tankar efteråt
Var det svårt? Nej. Vi var så pass väl förberedda att det i någon mening var ganska lätt. Kaxig attityd? Nej. Väl genomförd planering och grundliga förberedelser med strukturerad förberedande paddling gav oss goda marginaler på alla områden.
Naturligtvis var det jobbigt ibland. Men var det svårt? Var det farligt? Om vi inte hade varit så väl förberedda som vi var, hade det varit både svårt och farligt. Nu förflöt äventyret helt utan äventyr. Men vi är många upplevelser och erfarenheter rikare.
Färden började i november året innan då idén kläcktes. Kartor studerades och rutter diskuterades. Därpå följde funderingar, planering och inte minst paddling. Vi satte upp en lista på saker alla skulle göra för att vara tillräckligt erfarna inför turen och vi diskuterade en mängd situationer som skulle kunna uppstå och hur vi skulle hantera dem. Utrustning och allmänna rutiner var väl beprövade och gruppens deltagare hade paddlat mycket med varandra.
Under två veckor snittade vi dagsetapper på 40 km i en grupp på 4-6 personer. Det är avsevärt längre än vad de flesta grupper brukar paddla. Man kan paddla på olika sätt och det här passar oss.
/Magnus Fischer (Text & Foto)
Ovan: Magnus & Karin (Foto: David Hallal)
