Hem > Kalender > Dagstur 2010-09-22 > Turberättelse

Turberättelse

Med sikte på Havstur Av: M2, Dagstur 2010-09-22

Turberättelse Bildspel helskärm Bildalbum (7) Se alla turer (2061)
Dela på:

Och så var det dags för min första 50 kilometers-paddling. Jag skriver ”min”, för jag tror att min upplevelse kan skilja sig från de andras. Men, om TA köpslår om att anmäla sig till kommande havstur om jag bara skriver turberättelsen så är det så det blir.

Vi startade med de bästa förutsättningar en dag sent i september kan ge. Strålande sol, svag vind och vetskapen att man ska ut på havet istället för att vara inlåst på kontoret minskade den mentala blockad det innebär att veta att man ska paddla två varv runt Lidingö (vänta nu, är det någon i klubben som har paddlat tre varv?).  

Sista takterna på en förkylning är det enda som står emellan mig och Havsturen (kursen är bokad, sista kilometrarna inplanerade). Det är väl bara att hugga i?

Jag gillar inte Askrikefjärden, Micke gillar inte att runda sydöstra delen av Lidingö och ingen i gruppen tycker längre att Lilla Värtan är särskilt spännande att forcera. Vi bestämmer oss för att vara taktiska och lägga matpausen efter andra passagen av Lilla Värtan. På så sätt ska vi hålla motivationen uppe.

Sagt och snart gjort. Vi börjar paddla. Och så börjar det:

Den underbara solen är inte så kul om man råkat klä sig i merinoställ med nätbrynja under. Kinderna hettar (eller är febern tillbaka?) och jag dricker så fort jag får en chans (hjälp, inte är jag väl kissnödig redan?). Varför blåser det så lite? En svalkande fläkt vore skönt :o

Vi spanar landstigningsplatser medan vi paddlar och strax närmar vi oss Gåshaga. Snart har vi väl gjort en fjärdedel av turen? Det var väl lätt? Nä, inte alls en fjärdedel – Fågelöudde är milstolpen för en fjärdedel. Och så börjar det bränna i axlar och överarmar...

Väl framme vid Fågelöudde blir det i alla fall vågen med paddlarna i luften. Lättad stämning och småprat – 105 minuter avverkade och klockan är kvart i fyra så vi har bara 315 minuter kvar, och så matpausen också ja, och med det här tempot borde vi vara hemma… ja, när?

Strömsö första varvet

Askrikefjärden var som alltid tung för mig, hostan kom igång ordentligt och gjorde sitt till. Jo, det värker fortfarande i axlarna och jag tror bestämt att det har gått över i ryggmusklerna också? Det är för tidigt för sådant! Var är Strömsö? Där! Ok, lite till då.

Väl vid Strömsö väcker Micke funderingen på om vi ska hoppa över matpausen för att klara av turen snabbare. Vet inte om det var allvar i frågan eller inte, men efter att ha passerat Lidingöbron paddlar alla fyra bestämt och utan några som helst vidare överläggningar mot den utsedda stranden för att gå iland. Jag gissar att det var fler än jag som börjat känna av träsmaken.   

David drar såklart lite nonchalant på sig en extra jacka och börjar äta. Vi andra står halvnakna på en allmän rastplats och sliter i packpåsar för att blir torra och ha möjlighet att behålla värmen.

Stärkta av vila och mat, och de flesta av oss ombytta till (David med samma) torra kläder fortsätter vi. Tur att Magnus försett vissa av oss med fleecekapell och paddelhandskar! En sen kväll i september kan det bli kallt. 

Lungorna har kläggat igen under pausen och jag startar varvet med att hosta tills revbenen säger ifrån. Mina torra, nu lite ännu tjockare kläder värmer ikapp med fleecekapell och paddelhandskar och snart hettar kinderna igen. Går ganska bra ändå och vi ger oss av i ett prattempo. Pratar fortfarande när vi närmar oss Gåshaga och börjar fundera över nästa vattenpaus. Nu? Eller vid fyren? Fyren bestäms som mål, pratet tystnar ganska snart och alla biter ihop mot trötthet, värkande muskler, träsmak och blåsor.

”Påminn mig varför vi gör det här?” uppmanar jag TA som svarar ”Meningen är att pannbenet ska tjockna inför kommande utmaningar.” Jaha. Det är det som är meningen alltså…

Vågen vid Fågelöudde igen. Bara en fjärdedel kvar! Försöker räkna baklänges och dividera minuter, hastighet och landstigningstid igen men ger upp. Tekniken sitter inte längre, vispar bara med paddeln och det går förskräckligt sakta. Jag hostar och snorar – inser att jag borde gjort vad som helst annat än att försöka ge mig på att paddla 50 km just idag.

Maria däremot förklarar om och om igen hur fantastiskt månskenet och det spegelblanka vattnet är, vilka underbara förutsättningar vi har och vilken tur vi har som får vara ute och paddla en sådan fin kväll i september. David och Micke paddlar obekymrat framför oss och tar killpauser ibland för att vi ska komma ikapp.

På andra varvet

Strömsö igen. Nu är det inte långt kvar och jag bestämmer mig för att kopiera Mickes frekvens för att på så sätt komma hem någon gång. Går sådär. Halvvägs längs Tranholmen vill inte kroppen mer. Försöker lägga mig på rulle men har svårt att hålla mig kvar.

Två gasbrännare i lungorna, ett kylskåp på axlarna och en rumpa som gett upp för länge sedan. Det finns ju inte direkt något val så jag stakar så gott jag förmår sista biten in mot Husarviken och slutligen så bryggan.

I skrivande stund vill jag aldrig någonsin se en kajak mer :o 

Men, jag har lärt mig att
 - vattnet utanför Gåshaga är sämsta möjliga ställe att fundera på att vända, och att 
 - alla funderingar på att kliva ur kajaken mitt på vattnet är bortkastade

Och pannbenet är om möjligt lite tjockare :) Havstur, here I come! 





Första   Föreg.   TURBERÄTTELSE 638 (2050)   Nästa   Sista

 


Tillbaka från verkligheten

Åland bortom horisonten



Långsiktig vs Kortsiktig

Bätte än på kontoret